ÖNAGs Historia

Här kommer en historisk sammanställning gjord av Birgitta Wetter som inte haft ambitionen av att presentera någon vetenskaplig undersökning, men som försökt att ta fram korrekta uppgifter.

Bildmaterialet är mestadels amatörbilder föreställande gamla norrländska dalmatiner.

 

 

 

 

Då vi inte hittade uppgifter om dalmatiner som funnits eller fötts upp i Norrland längre tillbaka än slutet av 1980-talet bestämde vi i Norra aktivitetsgruppen att vi skulle försöka leta längre tillbaka i tiden. Tanken var att vi skulle sammanställa ett lättsamt häfte med text och bilder som alla intresserade skulle kunna få ta del av.

Arbetsuppgifterna lades på Yvonne Ybrandt, Umeå, Sven-Åke Michelson, Luleå och Birgitta Wetter, Skellefteå.

Vi gjorde intervjuer med gamla norrlandsuppfödare och bad medlemmar att skicka bilder. Av olika anledningar blev materialet liggande, men det fanns trots allt kvar och nu när vi gjort en egen hemsida tyckte medlemmarna och även SDS, som jag tillfrågat att det vore en bra idé att presentera materialet på detta sätt.

Det har gått närmare tjugo år sen vi började samlandet och någon större kunskap om våra källor har jag inte förutom namnen på de uppfödare vi intervjuat och de uppgifter som publicerats i Dalmatiner-Kuriren. I dagens datorvärld kan man troligen på ett enkelt sätt hitta mer information, men jag väljer att presentera materialet på det sätt som vi tänkte det då - det ligger lite historia i det också!

 

 

 

 

Norrlänsk dalmatinerhistoria

 

Visste ni att den första dalmatiner som trampat riktig norrländsk mark kan via SKK spåras till 1936? Han hette Roy och var uppfödd av A.G. Axelsson i Sollefteå. Roy var fallen efter Major of Elk Isle undan Lizzie. Dokumenterad svensk dalmatinerhistoria lär börja med Major of Elk Isle, så det är en ära att veta att en av hans söner faktiskt var luleåbo. Roy ägdes av överbanmästare C. Hultqvist i Luleå. 1937 kan man i riksstamboken finna att uppfödare Torsten Fredriksson i Skellefteå har registrerat valpar e. Major of Elk Isle u. Dotty of Elk Isle. Denne Fredriksson återkommer senare i luntorna, men då med adress Gålö.

Tiken Dallas Perdita inköptes av överläkare Gunnar Holmgren från Boden så tidigt som 1961.

Evert Holmgren

 

I Ersmark utanför Skellefteå fanns en uppfödare vid namn Evert Holmgren som Birgitta Wetter intervjuade. Här följer ett utdrag om när han berättar om sin första dalmatiner och hur det gick till när han deltog i sin första hundutställning.

Sin första dalmatiner skaffade Evert Holmgren 1966, tiken Int o NordUCh Frija, kallad Freja.

Freja importerades av Lennart Bergmark, Byske och var redan då champion och hade lämnat en kull i Holland. Lennart Bergmark var mycket förtjust i sin hund, men sjukdom gjorde det omöjligt att ha henne kvar. Evert minns att uppfödare söderifrån gärna ville köpa tiken men Lennart valde att sälja henne till sin gode vän Evert.

"Freja var idealhunden för oss, fattade oftast goda beslut, men gick hon för långt i nåt behövde jag bara höja rösten, så avbröt hon direkt."

 

Int Nord UCh Frija e. Int Lux Belg Ch Radbout u. Willow of High Tress

 

 

Evert berättar gärna och med stor inlevelse om den dagen han debuterade på utställning i Älvsbyn 1966.

Han anlände med sin idealhund och såg konkurrenterna för första gången, men de såg inte ut som Freja. Med sin klara uppfattning om att Freja ändå var snyggare än de andra gjorde de entré i ringen för allra första gången.

En stund senare förvisades de till ett hörn utan några kommentarer. Alla andra, utom en, fick lappar och band och fick gå därifrån. Så småningom förstod Evert att han och Freja egentligen haft framgång. Efter åtskilligt av väntan blev Freja reserv-BIS.

"Frejas" dotter Katja född 1967

 

e.Ch Bon Fanal

u.Int Nord Uch Frija

 

 

Därefter blev Freja mor i Sverige. Evert åkte mestadels till stockholmstrakten för att få henne parad. Hon fick fem kullar, totalt 58 valpar. Ett tiotal valpar såldes söderut men de flesta blev kvar här i övre Norrland. Den första kullen var oerhört svårsåld, minns Evert.

Freja blev 12 år och efter henne har Evert behållit två tikar. En av dem hette Perlita och drabbad av cancer avlivades hon vid 11 års ålder 1977.

Vid den tiden hade Evert startat en verkstadsrörelse och det blev för lite tid över för att skaffa en ny.

På min fråga om vad han anser om dalmatiner i Norrland svarar han direkt:

"Perfekta. Om inte dalmatinern skulle platsa här skulle vi inte heller ha en enda stövare i övre Norrland, dessutom är de goda draghundar."

Jag frågar vad han uppskattar mest hos dem.

"Intrycket av styrka, elegansen och framåtandan!"

Allt enligt Evert Holmgren.

 

 

Hans Frigghe

 

Sven-Åke Michelson i Luleå gjorde också efterforskningar kring gamla dalmatiner och dalmatinerägare. Han skriver bl.a. så här:

"Själv har jag vid flera tillfällen träffat gamla luleåbor som berättat att under krigsåren, runt 1942-43 syntes den gamle engelske konsuln promenera på Luleås gator med en dalmatiner i band."

"På 60-talet började exemplar av våra prickiga vänner synas efter den norrbottniska kusten.

Hans Frigghe från Boden tillhörde dem som började få upp ögonen för denna vackra hundras, men det dröjde till 1973 innan han gjorde slag i saken och skaffade sig en.

 

Hans berättar: "Det var Green Marittsa som vi köpte av en familj i Gammelstad utanför Luleå - Johansson tror jag att uppfödaren hette."

 

 

Green Marittsa

 

En kull med Marittsa blev det 1977, på den tiden var det svårt att få tag på dugliga avelshannar här uppe men vi hade tur och fick tips om en kraftig, maskulin och vacker hane i Haparanda som hette Tim.

En av valparna blev kvar, nämligen hanhunden Phalex.

 

Green Marittsa & Phalex

 

 

I kullen med Phalex fanns även hanhunden Pajazzo som nådde fina framgångar på utställningar.

Phalex Pajazzo

 

 

Marittsa dog för tre år sen men Phalex blev kvar och var hur pigg som helst med dagliga besök i skogen för motionsrundor. Dessvärre ändades hans dagar nu på senvintern 1988.

 

Sven-Åkes möte med Hans Frigghe avslutades med Frigghes bestämda synpunkter på dalmatiner, han sätter värde på en kraftfull hund där han avslutningsvis vill se nospartierna lite kortare.